Oscar

När jag läser Leggendo Oscar av Linda Dalisi får jag en bild som blev klar direkt, ett minne… Kurosawas film Sogni. Det första kapitlet börjar med ett barn i regnet utanför huset; modern tillrättavisar honom och säger att han inte får gå bort, att när det regnar så här firar rävarna sitt bröllop och att den som ser dem kan drabbas av något hemskt. Barnet, trots moderns hot, går iväg och får se rävarna som i sin tur ser honom; sedan flyr barnet och återvänder hem, modern fördriver honom och säger att hon inte vill ha honom kvar i huset för att han gått för långt och sett för mycket, och att rävarna har kommit och lämnat något åt pojken: en dolk så att pojken ska döda sig själv. Modern råder honom att tigga rävarna att rädda honom från hans dödslängtan. REGISSÖRSMARKE R: Lindas Oscar har sett för mycket, hon har lämnat huset och allt hon trodde på för att se, som hon aldrig sett förut, sin stad, sitt folk falla i bitar. Denna syn tillåter henne inte längre att vara den Oscar som uppfostrats som man av sin far i monarkins tjänst. När Oscar väl ser, går hon sönder, hon förlorar mycket av det hon trodde på, men framför allt förlorar hon mycket av sin identitet. Hon blir ett ofullbordat väsen, och det är denna ofullbordan som rör mig och för mig mot något fjärran. Något jag än i dag har svårt att erinra mig och därför att föra tillbaka till hjärtat; precis som Oscar minns jag inte när förändringen inträffade i mig, när jag insåg att jag var ofullständig och otillräcklig, men denna otillräcklighet är en mäktig balsam för att sätta igång den kreativa process som jag alltid försöker vårda och skydda. En båge skjuter den första pilen, kanske Amor eller kanske en av de östliga bågar som är så närvarande i Kurosawas filmer, vapen eller livsfilosofi. Jag tror att Lindas Oscar är en varelse van vid att ge, men som aldrig begär något tillbaka. Alla karaktärer är ofullbordade, alla karaktärer slutar utan att någonsin fullborda sig själva, och de överlämnar sig åt döden ofullbordade; och det är kanske därför de vandrar som spöken i ett mellanstadie som förlorar upp och ner, ett land där tyngdkraften tappar sin attraktionskraft och slutligen befriar själarna från kropparna och överlämnar dem åt Kärleken, den enda Guden som kanske mer eller mindre har varit bekant för oss alla. Först i ögonblicket då kärleken känns kan vi födas, och därför dö, i samma ögonblick som pilen träffar vår bröstkorg. Gud driver med oss. Antonio Latella -- Om föreställningen Oscar, dotter till en general trogen monarkin som önskar manliga arvingar, uppfostras som en soldat för att följa faderns militära bana. Som befälhavare för kungliga livvakten skyddar Oscar Marie Antoinette sedan hon anländer till Frankrike som blivande hustru till den framtida Ludvig XVI, och blir för drottningen nästan en skyddsängel. De två kvinnorna, jämnåriga, blir förälskade i samma man, den svenske greven Hans Axel von Fersen. Men om ingen av dem kan leva denna kärlek offentligt – Marie Antoinette eftersom hon är Frankrikes drottning, Oscar eftersom hon uppfostrats i förnekandet av denna möjlighet – kommer den unga drottningens känslor att bli besvarade till slutet av hennes dagar, som det intensiva hemliga brevväxlandet mellan dem senare avslöjade. Bandet mellan Oscar och Marie Antoinette, grundat på den förres lojalitet och hängivenhet, börjar luckras upp när Oscar, iakttagande verkligheten omkring sig, väger fattigdom, social ojämlikhet och den kungliga familjens och adelns beteende på rättvisans vågskål. Världen bevittnar födelsen av en ny tanke, röster som reser sig till försvar för de svaga, ideal och en civil, kollektiv och individuell upprättelse.