Analfabeten

En kvinna sitter vid sitt arbetarbord på en klockfabrik i Schweiz. Hon är Agota Kristof. I sin byrå har Agota ett papper och en blyertspenna. När en tanke tar form skriver hon ner den. Kvinnan kan inte språket där, men skriver och tänker på det främmande språket, som är hennes fiende. På fabriken går det för övrigt knappt att prata alls: maskinerna gör för mycket ljud. Man kan bara tala på toaletterna, medan man snabbt röker en cigarett. Kvinnan berättar sin historia, det är en berättelse om exil, om rotlöshet, om grymheter. Hon skulle vilja säga något om sig själv, men för att göra det måste hon uppfinna masker. Och så, oväntat, befinner vi oss inne i hennes romaner. Kvinnan blir ibland Lucas, Claus, Sandor, Line… Men bara för ett ögonblick. Vi befinner oss mitt i en dröm eller i centrum av ett minnets tjocka skikt från hennes barndom, bara så kan författarinnan säga oss vad hon vet. Men sedan återvänder vi alltid till det rummet, med klockornas tickande och nutidens ljud. Språket kvinnan talar till oss i har hon inte själv valt. Det påtvingades henne av slumpen, av omständigheterna. Hon ska göra så gott hon kan. Det är en utmaning. Utmaningen för en analfabet.