Encyklopedi över känslor

Davide Iodice, som under många år med sin Scuola Elementare del Teatro arbetat med sårbarhet och funktionsnedsättning, leder en inkluderande verkstad i uttryck, relation och individuell samt kollektiv skapandeprocess. Målet är att stimulera deltagarnas förmåga till resonans med sitt eget och andras känslospektrum, lyssnarkvalitet och beredskap att skapa icke-stereotypa relationsdynamiker. Projektet L’enciclopedia delle emozioni föddes i den omedelbara post-pandemin, ur övervägandet att i den distopiska tid vi sjunkit ned i, utöver sjukdomens och dödens tragik, har vi erfarit att utan möjligheten till uttryck, utan relationer, utan socialt liv, utan skönhet kan hem bli gravar för vår identitet. En stad, ett kvarter, hela landet kan bli en grav; en öken. Samhället som kom ut ur den långa pandemiperioden är konvalescent, ännu mer ömtåligt och i behov av hjälp, desorienterat i ett verkligt “efterkrig för känslorna”. Det kändes då mer än någonsin angeläget att återfinna teaterns ursprungliga katartiska kraft, dess kvalitet som Pharmacon, och förnya den i samtiden; att återge betydelse åt den terapeutiska och sociala funktionen för vilken denna konst föddes. Det föreföll därför avgörande å ena sidan att rekoda den performativa, spektakulära händelsen som en mekanism för deltagande och möte med ett samhälle eller en social grupp, och å andra sidan att åter sätta skådespelaren i centrum av processen som specialisten på känslor och relationer, aspekter som är mycket centrala för att övervinna trauma och för att reparera den psykologiska, relationella och sociala spricka som följde. L’enciclopedia delle emozioni, utformat med dessa premisser, framträder därför som en process av närhet, pedagogik och skapande att replikera i metod och modulera i tillämpningsmöjligheter i olika kontexter och territorier. Den intensiva verkstaden har som mål att väcka deltagarnas förmåga till resonans med sitt eget och andras känslospektrum; främja empatisk förmåga och ansvarstagande för den andre; lyssnarkvalitet; beredskap att skapa icke-stereotypa relationsdynamiker; och slutligen självständighet i att strukturera det erfarenhetsmaterial som successivt framkommit. Skådespelarens natur, personan i dramat, scenpartituret, scenföremålet som ‘själ i yttre form’, MASKEN, är några av de tematiska riktlinjerna för detta totala hantverk som öppnar sig mot språken och de mest skilda uttrycken.